A Story from All Saint's Eve
Magic, beautiful and overwhelming are three words that describe my experience at St. Eskils’ cemetery in Eskilstuna, Sweden, at All Saints’ Eve, the time in the Christian calendar to remember the dead. Unknowing what to expect, I turned the car into the parking lot at the cemetery. There, I immediately understood that this was a special evening. The car park was full of cars, families, couples, and individuals that had all made the trip to the cemetery. The cemetery, a place that is usually very quiet, was that evening filled with life. Thousands of candles were lit in the dark cemetery landscape. Even though I was in a completely different setting, I had a sense of standing at a vantage point outside a city centre viewing the lights from people’s homes. The cemetery is a different sort of home, a home for the dead. I wandered around in the dark, and looked at all the candles. My thoughts went to those buried. Who were they? How did they live? I was drawn back to reality when I heard a little boy asking his dad about what happens when someone is buried. The fathers’ answer were simple; either you are buried in a coffin or you are cremated and buried in an urn. The little boy made a sound as if he shivered at the notion that there were people buried there at the cemetery.
Magiskt, vackert, överväldigande är tre ord som beskriver min upplevelse av S:t Eskils kyrkogård i Eskilstuna lördagskvällen den 2 november. Ovetande om vad jag har att vänta mig, svänger jag in bilen mot kyrkogårdsparkeringen. Då förstår jag att detta är en speciell kväll. Parkeringsplatsen är full av bilar, barnfamiljer, par, ensamstående som alla tagit turen till kyrkogården. En plats som till det vanliga är helt stilla, är nu fylld med liv. Tusentals ljus är tända i det mörka kyrkogårdslandskapet. Trots att jag befinner mig i en helt annan kontext får jag associationer till att jag står på en utsiktsplats och ser ut över en storstad där lampor lyser i hus och hem. Kyrkogården är ett annat hem, ett hem för de döda. Jag går runt i mörkret och titta på alla lyktor. Tankarna vandrar till de som är begravda. Vilka var dessa personer? Hur levde dom? Jag dras tillbaka till nuet när jag hör en liten pojke fråga sin pappa om hur det fungerar när man blir begravd. Pappans svar är enkelt, antingen begravs man i en kista eller så kremeras man och begravs i en urna. Den lilla pojken gör ett ljud som om han ryser av blotta tanken på att personer är begravda på kyrkogården.
Cemeteries are also places to reflect on life and death. They are places to reminisce, grieve and maybe feel joy. They are historical places and multicultural places that say something about our time. I walked towards the Muslim section. There I also found candles, but maybe not as many. Next by the Muslim section was a section for Baha’i burials. There I met the fragrance of a scented candle when I sat down near one of the much-decorated graves. After having walked for a while on my own, I ended at the cemetery’s central memorial pool. This is the place at the cemetery which was most obviously characterized by fellowship and warmth on that very special day. Around the circle-shaped pond, people had placed hundreds of candles which gave the place an orange glow. The circle of light grew while I was there. People came and went. Many stayed for a while, lit a candle and breathed in the atmosphere. I heard the sound of people talking and laughing in muted tones. I left the memorial and slowly walked back to the car, and felt grateful for taking part in the experience. Being at the cemetery at All Saints’ Eve is one of those very special moments in the year.
Kyrkogårdar är platser att tänka på liv och död. Det är platser att minnas, att sörja, men kanske också glädjas. De är historiska plaster och multikulturella platser som berättar något om vår tid. Jag går bort till den muslimska delen av kyrkogården, även där brinner lyktor om än inte så många. Vid sidan av den muslimska delen ligger ett område för Baha’i där möts jag av lukten av doftljus när jag går fram och ser på de välpyntade gravarna. Efter att ha gått en tur i min ensamhet avslutar jag vid minneslunden. Den plats på kyrkogården som kanske präglas allra mest av gemenskap och värme en sådan här helg. Runt den cirkelformade dammen har besökare placerat hundratals ljuslyktor som ger platsen ett orangerött utseende. Cirkeln växer medan jag står där. Folk går och kommer, många stannar till en stund, tänder ett ljus och tar in atmosfären. Det pratas och skrattas med en viss dämpad ton. Jag vandrar sakta tillbaka mot bilen och känner mig tacksam över att få tagit del av denna upplevelse. Att vara på kyrkogården på allahelgonaafton är verkligen magiskt.
